Välkommen till en sida för och om några av mina stora hjältar i tillvaron – omsorgens fotfolk.

Den här sidan är alldeles ny, och jag vet inte ännu vad den kan komma att utvecklas till. Just nu är tanken bara att skapa en plats där det är möjligt att mötas, om det är så att det finns några som, precis som jag, vill mötas.

Jag hoppas att detta ska bli en samlingspunkt för goda exempel, för människors personliga berättelser, för uttryck av tacksamhet och uppskattning. En sida man blir glad och upplyft av att komma in på.

Jag som skapat sidan heter Jannika Häggström. Idag är jag till yrket kulturarbetare. För några år sedan var jag en av dessa hjältemodiga bajstorkare. Under några år var jag också en av dem som inte klarade att ta hand om mig själv. Livet har alltså försett mig både med förstahandskunskap om hur det är, och nu med möjlighet att berätta om det. Så det ser jag som min uppgift att göra.

Under den tiden i mitt liv när det var som svårast letade jag intensivt efter sammanhang där jag kunde få ta del av vackra vardagsberättelser. Jag ville läsa om människor som, liksom jag, kämpade på med tillvaron. Berättelser som kunde hjälpa mig att se med goda ögon på mina egna inte alltid lika lyckade försök att få livet att fungera. Jag hittade inte så mycket.

Nu är jag i en annan livssituation, med möjligheter som jag inte hade då. Och så tänker jag – tänk om jag kan medverka till ett sådant sammanhang. Jag kan ju i alla falla skapa en möjlighet. Därav denna sida. Så får vi väl se vad som händer. Om något händer.

Till en början har jag lagt ut…

♥   den sång jag skrev till mina helt fantastiska arbetskamrater när det var dags för mig att avsluta min karriär i vården

♥   ett öppet brev jag skrev till företagsledningen i samband med detta

♥   några tankar om att kämpa för det man tror på, när det man tror på är fred och inte krig

♥  en inbjudan till alla som vill att medverka: skicka vidare till människor som kan ha glädje av det, skicka in en egen berättelse eller bild, eller erbjud en arbetsinsats eller frivilligt bidrag.

Tillsammans kan vi kanske bidra till att vårddebatten blir lite mer… upplyftande. Det är nog klagat nu. Nu behöver människor få veta något om hur mycket förstklassig omsorg vi får för våra skattepengar!

Så att det så småningom kan bli den självklarhet som det borde vara, att ordna bästa tänkbara villkor för dessa änglar. En lön som går att leva på och arbetsvillkor som gör livet möjligt är en förutsättning för att man ska orka fortsätta det svåra, tunga och fullkomligt underbara arbetet med att ta hand om våra barn och gamla.

Vi behöver förstå att det är inte Carema eller Polhemsgården eller Kommunen som byter blöjorna, det är Lena, Tuulikki, Mehmet, Peter. Och de är inga institutioner, de är Människor. I behov av samma saker som alla vi människor: uppskattning, samarbete, rimliga villkor och resurser som gör livet möjligt.

Den här sången är min gåva till alla vårdens änglar.

Du kan lyssna på den genom att klicka på rubriken.

Om du känner någon som borde få den, sprid den!

Den finns också med på min skiva som kommer i början av nästa år (inspelning pågår).
För att läsa mer om skivan, eller för att beställa den, klicka   här.

Och här är texten och ackorden, ifall du skulle vilja sjunga sången själv. Klicka på länken för att ladda hem den i pdf-format.

text och ackord i pdf-format

Att det fanns någonstans där man kunde läsa om och känna igen sig i historier ur Vardagen. Det där vackra, flyktiga, svårgripbara. Ett ögonblick, en stämning, eller en långvarig, uthållig viljeansträngning, eller ett modigt ställningstagande. Är det möjligt att berätta om? Hur ofta stannar vi upp för att förundras över skönheten i det vardagliga, känna stolthet och glädje över att få ha det här fantastiska uppdraget i tillvaron att finnas där just när människor verkligen behöver det? Hur skulle världen se ut om vi till fullo fattade vad det är värt?

Det man ger sin uppmärksamhet, det växer. Om vi bara talar om allt som är dåligt, då är det också bara det vi ser. Bara det som fyller vår medvetenhet, våra tankar, vårt liv. Men det kan man ändra på. Man kan också välja att hålla utkik efter det som är bra. Efter det som är vackert, det som fungerar, det som ger hopp och inspiration. Det är svårare, det kräver lite mer ansträngning, men det är inte alls omöjligt.

Det är faktiskt fullt möjligt att göra det till en vana. Efter ett tag, när man har bemödat sig om att hålla utkik efter bra saker, tycks världen plötsligt full av bra saker: den jag såg idag, den jag såg igår, den som Karin berättade om, den jag läste om på nätet, den jag hörde om på bussen…

Din historia behövs!

Så skriv! Skriv om bra saker som du eller någon annan gjort. Om särskilt vackra ögonblick. Om något som du är stolt över, tacksam för, som betydde något, som fick dig att le eller gav dig tårar i ögonen, som fyllde dig med beundran, värme eller en skön känsla. Om kärleksfulla metoder för kamp för bättre villkor. Historier som visar på skönheten i omsorgsvardagen. Historier som ger hopp, inspiration och livskraft.

Eller du kanske har en bild att dela med dig av?

Maila ditt bidrag till:    anglar@jannika.se.

Eller använd formuläret här nedan. Så ska jag, efter bästa förmåga, försöka skapa ett sammanhang för din berättelse.

Eftersom mitt syfte inte är att hänga ut någon enskild individ, institution eller företag har jag plockat bort alla namn. Omänsklighet och profithunger förekommer på många ställen, det är inte det som är poängen. Poängen är allas vårt medmänskliga ansvar.

Poängen är inte vad någon annan gjort eller inte gjort. Poängen är vad någon kan göra. Någon jobbar kvar, och kan göra bästa möjliga av varje stund. Någon går, och kan säga ifrån till arbetskamraternas försvar. Någon företräder facket, det är förknippat med många möjligheter. Någon är anhörig, det är en stark påtryckningsgrupp. Någon är chef, då har man ett beslutsmandat, och så kan man säga ifrån uppåt. Och någon har makten och kan fatta ett bättre beslut.

Poängen är inte vad någon annan gjort eller inte gjort. Poängen är att vi alla har ett val. Samhällsklimatet hårdnar, villkoren försämras steg för steg för dem som redan från förut bär de tyngsta bördorna. Vinsterna ökar, och det håller på att uppstå en ny nästan rättslös samhällsklass av ofrivilligt deltidsanställda och eviga timvikarier. ”Prekariatet” talar man om. Som inte företräds av någon. Som får det sämre och sämre. Och när de protesterar säger man: ”Passar det inte så är det bara att gå”. Men det är inte bara att gå, om det inte finns någonstans att ta vägen.

En person i den här historien sade till mig: ”Jag har ingenting med det här att göra, jag måste ju bara göra som det är bestämt uppifrån.” Men det är inte sant. Det är människor som bestämmer vilka regler som ska gälla. Människor som verkställer besluten. Samhället, det är vi. Vi människor.

Poängen är inte vad vi inte kan göra, utan vad vi kan göra. Var och en av oss, utifrån vår speciella möjlighet.

◊   ◊   ◊   Här följer brevet:    ◊   ◊   ◊

En larmsignal från ett friskvårdsombud

På företagets hemsida kan man läsa bl.a. följande:
”Vi är ett företag där man bryr sig om varandra”
”Som medarbetare i – - – arbetar du i en organisation där man vet att medarbetarna är företagets viktigaste resurs.”
”Vi arbetar fortlöpande för att höja frisknärvaron, förebygga ohälsa och öka livskvaliteten hos våra anställda.”

Det är glädjande, och verkar innebära att vi är överens om att det är viktigt med medarbetare som mår bra.

All forskning kring stress och utbrändhet pekar på att en av de allra största riskfaktorerna för stressrelaterad ohälsa är frånvaron av möjlighet att påverka sin egen situation. Det är därför jag skriver detta.

En beskrivning av läget

På vår arbetsplats har de senaste månaderna införts en rad försämringar vad gäller de anställdas möjligheter att få ihop livspusslet. Här är några:

Avskaffande av möjligheten att vid behov byta arbetspass med varandra.
Införande av fast schema strax innan jul med kortast möjliga varsel.
Förbud mot semester i december.
Stämpelklocka med löneavdrag till följd av faktorer som man inte har minsta chans att påverka (såsom t.ex. trafikstörningar).
Ett nytt schema omfattande ett udda antal veckor, vilket skapar problem för de många varannan-veckas-föräldrarna.
Många ofrivilliga deltidsanställningar, och trots detta påbud om att arbeta lika många helger och kvällar som heltidsanställd personal.
Nu försämras också möjligheterna att jobba extra, genom ett nytt system där man inte längre personligen blir tillfrågad om att arbeta extra utan istället måste delta i en huggsexa genom automatgenererade sms till flera personer.
Samtidigt som det införts förbud att ha sin mobil på under arbetstid.

Till detta kommer vad många uppfattat som ett kallt och inhumant bemötande, bristande bemanning, förvirrande och nedlåtande svar på berättigade frågor.
Exempel 1: – Ny regel: man måste sjuk- och friskanmäla sig före klockan tio. – Och vad händer om man insjuknar senare på dagen? – Det är så osannolikt så det händer inte.
Exempel 2: – Till passbyten säger vi nej. – Det är en av de största riskfaktorerna för stressrelaterad ohälsa. – Om man vill ha en sådan flexibilitet så kanske man ska söka sig någon annanstans.
Exempel 3: I många fall har man tagit bort överlappningstiden, dvs tid för rapportering mellan för- och eftermiddagspersonal.
Exempel 4: företaget har en enda person anställd på halvtid med ansvar för allt från vaktmästeri och brandskyddskontroller till städning av alla gemensamma utrymmen (tre våningar, sex avdelningar, tre tvättstugor, soprum, förråd, kontor, omklädningsrum, toaletter….) När detta inte fungerar åläggs vårdpersonalen att täcka upp så att företaget ändå ska klara kommunens hygienkontroll.

Som en följd av allt detta håller det på vår arbetsplats på att uppstå ett slags krigssituation: många är arga, ledsna och stressade, de som har möjlighet säger upp sig och söker andra jobb, de som säger ifrån blir tystade, de som är kvar får allt svårare att finna lust och arbetsglädje, vilket är en förutsättning för att kunna ge de boende det där lilla extra som vi alla vill att de ska få.

Nog kan vi hitta på nåt bättre än det här!

I detta läge ser jag det som min uppgift, som friskvårdsombud, som Leva Livet-inspiratör, som fd ensamförälder till tre barn och inte minst som MedMänniska, att vara en väckarklocka.

Det här är inte sättet att skapa varken lönsamhet eller kvalitet i vården. Kvalitet i vården skapas inte primärt genom kontroll, piskor eller blanketter, kvalitet i vården skapas genom kärlek, omtanke och närvaro. Lönsamhet skapas inte genom att driva personalen till magsår, uppsägningar och passivt motstånd utan genom att skapa en arbetsmiljö som präglas av mänsklighet, delaktighet och arbetsglädje, som inspirerar till kreativitet och engagemang.

Det går inte att komma förbi det faktum att god omvårdnad i grunden handlar om mänsklighet. Sådant kan inte kontrolleras eller kommenderas fram, det kan bara ges av Människor, för Människor. Människor med mjuka händer och värme i ögonen, levande, uppmärksamma, omtänksamma.

Några förslag

Jag vill uppmana företagsledningen att ta på allvar det man så klokt skriver på sin hemsida.
Jag vill föreslå att man slutar gestalta verkligheten som ett krig mellan chefer och underställda, och att vi istället odlar förståelse för varandras situation.

Här följer en rad förslag på åtgärder för att öka den upplevelse av ”delaktighet, engagemang och vi-känsla” som företaget beskriver på sin hemsida. Åtgärder som kan förebygga massuppsägningar, sjukskrivningar, ohälsa och vantrivsel på vår arbetsplats. Åtgärder som kan göra att företaget får personalen med sig istället för mot sig.

1. en ny policy för passbyten:
- vi personal låter bli att be om passbyte för sådant som istället kan planeras, flyttas på etc (ex bokade läkarbesök, utvecklingssamtal på dagis…)
- När vi ändå behöver byta pass (ex. ingen barnvakt, bästa vännens bröllop…) beviljas det om det inte finns väldigt starka skäl för avslag
2. införande av ett visst mått av nåd vid stämpelklockan
3. större flexibilitet vid planerad/sparad semester
4. kvälls- och helgpass i proportion till tjänstgöringsgrad
5. möjlighet till heltid för den som önskar
6. ett schema med jämnt antal veckor
7. personlig kontakt vid t.ex. extrapass
8. möjlighet att ha sin egen mobil på ”tyst”

Vi är varandras arbetsmiljö. Det är ju synd att skapa en arbetsmiljö full av missnöje, motstånd och ofungerande. Varför inte istället gå in för att skapa den bästa arbetsplats vi kan hitta på, som ger människor lust att göra sitt bästa?

Till slut vill jag citera en skylt som man satt upp på Djurgårdsbrunns värdshus:

Viktig information!

På grund av personalbrist arbetar här numera endast Människor. Dessa är väldigt sällsynta och ömtåliga, så vi ber er vänligen att vara varsamma med dem.

Ledningen

 

Om det här utvecklas så som jag hoppas kommer det nu att börja strömma in berättelser.
De här berättelserna behöver tas om hand: läsas, sammanfogas till en helhet, läggas ut, få en lättläst och sökbar struktur, så att de blir tillgängliga för allmänheten. Vem vet vart det kan leda – om det blir en bok, eller en samling inspirerande exempel och vackra vardagsögonblick, eller en mötesplats, eller…

Sedan behöver det förvaltas, det man fått höra. Berättelser behöver ta plats i hjärtat hos människor som kan föra dem vidare, lyfta fram dem i sammanhang där de borde berättas, så att de kan nå dem som behöver höra dem. Någon behöver ha tid att delta i samtal, svara på frågor, åka runt och berätta, knyta kontakter med personalgrupper, fackföreningar, bildningsförbund, politiker, journalister.

I den värld där jag skulle vilja leva…

… blir allt fler människor i samhället medvetna om vad välfärden och omsorgen egentligen är värd. Och tar konsekvensen av denna insikt, var och en utifrån sina möjligheter: känner stolthet, eller uttrycker uppskattning, eller säger ifrån, eller fattar beslut om goda arbetsvillkor.
… talar människor med tacksamhet och aktning om det fotarbete som görs hela tiden, i oändlighet och utan åthävor, som sällan syns annat än när det blir ogjort och som är själva förutsättningen för att Livet ska Fungera.
… har fokus i vårddebatten kantrat över från vanvård och elände till tacksamhet och förundran över vad vi faktiskt får för våra skattepengar. Istället för sida upp och sida ner om skandaler, vinster, fel och misstag läser vi om medmänsklighet, goda exempel och briljanta lösningar. Istället för anklagelser och klagomål ägnar vi vår tid åt att tänka tillsammans kring hur vi kan ordna det så att de som gör jobbet får kraft, inspiration och praktiska möjligheter att göra det på bästa möjliga sätt. Så som vi alla önskar att det ska bli gjort.

Vill du vara med?

Min plan är att ägna mig åt att följa min sång ut i världen, och att se vad det blir av den här sidan. Än så länge är det ingen som betalar för det. Som kulturarbetare får man liksom arbeta så: göra det man tror att världen behöver, och sedan hoppas på att någon ska vara villig att stödja en.

Om du vill det. Om du t.ex. tycker att vad bra att nån gör det där. Eller om du vill vara en del av det. Då kan du till exempel:

- sprida länken

- säga något vänligt

om/till ett vårdbiträde, en städare eller en lärare, fråga dem hur deras vardag ser ut

- bidra med din egen berättelse

eller en fin bild, en målning, en dikt, en sång, ett tips, en länk…

- bidra ekonomiskt

En inkomst är i längden förutsättningen för att kunna ägna tid åt något.
Vill du ge en gåva, stor eller liten, är den mycket välkommen. Längst ner på sidan finns en donate-knapp och ett pg-nummer, skriv gärna att det är en gåva.
Vill du köpa skivan kan du göra det här.
Vill du anlita mig som artist, föredragshållare, inspiratör eller verklighetsförankring på konferensen, och har möjlighet att betala sedvanligt gage, härligt!

- anlita mig

Om du är del i ett sammanhang där jag kan vara till glädje men där det inte finns pengar till sedvanligt gage – hör av dig ändå. Jag är och vill vara kulturarbetare, med uppdrag att berika världen med musik, hopp och inspiration. Ibland finns det pengar, och då tar jag gärna emot. Ibland finns det inte det, och då vill jag, så långt jag har råd, sjunga ändå.

- höra av dig

om du har en idé, ett hejarop, ett förslag, en länk…, skriv!

kontakt@jannika.se

pg ——-

DONATE

Det är klart att jag också är arg på mycket. Jag är arg på chefer som inte vill se vad de får. På dumhet, kortsiktighet, profithunger. bland blir jag arg på kolleger som inte gör sitt jobb, eller på vårdtagare som känns mer besvärliga än jag just då klarar av att stå ut med. Men det är inte de krafterna jag vill ska styra mitt handlande. För det är alltid så att vi människor har ett val. Vi känner inte bara en känsla åt gången, och vi kan välja (åtminstone på lite sikt) vilka av våra känslor vi ska agera på.

Exempel: Jag är arg på chefen. Anledningen till det är att människor jag bryr mig om (vårdtagare, arbetskamrater) far illa. Då har jag ett val.
Den enklare vägen är att agera på ilskan mot chefen: jag kan skälla på honom, tala skit om honom, jag kan maska på jobbet, göra sämre än jag hade kunnat, jag kan underminera företaget, hänga ut i pressen…
Ilska är ofta en mäktig kraft, adrenalin ger styrka. Och en känsla av trygghet: jag har rätt och andra har fel. Och samhörighet – det finns få saker som slår en gemensam fiende när det gäller att bygga vi-känsla.

Den svårare vägen är att agera utifrån kärlek: Jag älskar och bryr mig om vårdtagare och arbetskamrater. Så, vad i hela friden ska jag ta mig till?
Att agera utifrån kärlek är mycket svårare. I en konfliktsituation är kärleken sambo med förtvivlan. Och med maktlöshet, rådlöshet, osäkerhet. Då behöver man plötsligt ha en idé om vad det är man egentligen vill, och om hur man i så fall eventuellt skulle kunna ta sig dit. Och det kostar kraft att avstå från att agera på sina lägsta impulser.  Och tvivlet, det egna och andras: det där kommer aldrig att leda någon vart, gå här och tro att det spelar någon roll vad du gör…

Men ändå. Vad skulle vi annars göra? Det ger kanske tillfällig lindring att rasa och rasera, men sen då? Sen står vi där bland ruinerna. För mig räcker inte det som ambitionsnivå.
Det är ändå byggandet, skapandet, älskandet som måste till för det liv jag vill leva. Det är den vägen jag vill välja. Helt enkelt därför att det är den vägen jag vill befinna mig på. Tillsammans med såna som Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Martin Luther King. Det betyder inte att hålla käft och låta sig förtryckas. Det betyder att säga ifrån på ett sätt som i sig visar på det man vill ha sagt. Det betyder att våga föreställa sig något bättre, att göra sig en konkret idé, att agera utifrån en möjlighet som kanske ännu inte finns men som skulle kunna finnas.

För några år sedan hittade jag på nätet en sammanställning av tolv principer för ”andlig aktivism”. Dem har jag klistrat i favoritfältet på min dator, jag läser dem med jämna mellanrum och försöker att tillämpa dem i mitt liv. Naturligtvis går det inte alltid lika bra, vi är ju alla bara människor. Men de gånger jag lyckas är helt klart de gånger jag känner mig lyckligast. Så det är värt ett seriöst försök!

Länk till 12 principer för andlig aktivism

Så. Det är de principer jag valt. När det gäller att välja vad jag ska ägna min tid åt, vad jag ska göra eller inte göra, vad jag ska skapa, vilka jag ska samarbeta med.

Det är också de principer jag tillämpar som moderator för den här sidan.