14 november 2013    Jannika   

Andlig aktivism

Jag har en stark grundprincip som jag försöker hålla mig till i tillvaron, och som jag också vill ska genomsyra den här sidan: att låta den primära drivkraften vara kärlek, inte ilska.

Det är klart att jag också är arg på mycket. Jag är arg på chefer som inte vill se vad de får. På dumhet, kortsiktighet, profithunger. Ibland känner jag ilska mot kolleger som inte gör sitt jobb, eller mot vårdtagare som känns mer besvärliga än jag just då klarar av att stå ut med. Men det är inte de krafterna jag vill ska styra mitt handlande. För det är alltid så att vi människor har ett val. Vi känner inte bara en känsla åt gången, och vi kan välja (åtminstone på lite sikt) vilka av våra känslor vi ska agera på.

Exempel: Jag är arg på chefen. Anledningen till det är att människor jag bryr mig om (vårdtagare, arbetskamrater) far illa. Då har jag ett val.
Den enklare vägen är att agera på ilskan mot chefen: jag kan skälla på honom, tala skit om honom, jag kan maska på jobbet, göra sämre än jag hade kunnat, jag kan underminera företaget, hänga ut i pressen…
Ilska är ofta en mäktig kraft, adrenalin ger styrka. Och en känsla av trygghet: jag har rätt och andra har fel. Och samhörighet – det finns få saker som slår en gemensam fiende när det gäller att bygga vi-känsla.

Den svårare vägen är att agera utifrån kärlek: Jag älskar och bryr mig om vårdtagare och arbetskamrater. Så, vad i hela friden ska jag ta mig till?
Att agera utifrån kärlek är mycket mycket svårare. I en konfliktsituation är kärleken sambo med förtvivlan. Och med maktlöshet, rådlöshet, osäkerhet. Då behöver man plötsligt ha en idé om vad det är man egentligen vill, och om hur man i så fall eventuellt skulle kunna ta sig dit. Och det kostar kraft att avstå från att agera på sina lägsta impulser. Och tvivlet, det egna och andras: det där kommer aldrig att leda någon vart, gå här och tro att det spelar någon roll vad du gör…

Men ändå. Vad skulle vi annars göra? Det ger kanske tillfällig lindring att rasa och rasera, men sen då? Sen står vi där bland ruinerna. För mig räcker inte det som ambitionsnivå.
Det är ändå byggandet, skapandet, älskandet som måste till för det liv jag vill leva. Det är den vägen jag vill välja. Helt enkelt därför att det är den vägen jag vill befinna mig på. Tillsammans med såna som Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Martin Luther King. Det betyder inte att hålla käft och låta sig förtryckas. Det betyder att säga ifrån på ett sätt som i sig visar på det man vill ha sagt. Det betyder att våga föreställa sig något bättre, att göra sig en konkret idé, att agera utifrån en möjlighet som kanske ännu inte finns men som skulle kunna finnas.

För några år sedan hittade jag på nätet en sammanställning av tolv principer för ”andlig aktivism”. Dem har jag klistrat i favoritfältet på min dator, jag läser dem med jämna mellanrum och försöker att tillämpa dem i mitt liv. Naturligtvis går det inte alltid lika bra, vi är ju alla bara människor. Men de gånger jag lyckas är helt klart de gånger jag känner mig lyckligast. Så det är värt ett seriöst försök!

Länk till 12 principer för andlig aktivism

Så. Det är de principer jag valt. När det gäller att välja vad jag ska ägna min tid åt, vad jag ska göra eller inte göra, vad jag ska skapa, vilka jag ska samarbeta med.

Det är också de principer jag tillämpar som moderator för den här sidan.